detta är ingalunda alltid en enkel sak, i synnerhet som de ekonomiska teoretikerna ofta försumma att klargöra för sina läsare samt ibland t. o. m. för sig själva, på vilka premisser de i verkligheten bygga sina slutsatser — en hel del av den tidigare, s. k. klassiska nationalekonomiens ofta överklagade doktrinarism bottnade just däri.
Den fråga det nu gäller, den ekonomiska teoriens allmänna tillämplighet, har givit anledning till ändlösa diskussioner. Den tyska historiska skolan inom nationalekonomien, och därvid i synnerhet den s. k. yngre historiska skolan med den nyligen avlidne Gustav Schmoller i spetsen, kom därvid till att (från och med 1800-talets sista fjärdedel) mer eller mindre fullständigt kasta all ekonomisk teori över bord och ersätta den med en ren hopsamling och upplagring av ekonomiska fakta. Det var den upplysningsfilosofiska grundvalen för den klassiska engelska teorien som drev denna riktnings målsmän att nästan söka göra sig urarva i fråga om alla tidigare försök till principiell förklaring av de ekonomiska sammanhangen, och ganska få vetenskapsmän på området även utanför Tyskland ha hållit sig helt fria från inverkan av dessa tendenser. I vissa hänseenden har också riktningen åtminstone i sin äldre form otvivelaktigt gjort nytta, nämligen genom att öppna ögonen för den klassiska ekonomiska teoriens begränsning; men likväl torde man nu efter femtio år ha lov att säga, att få stora och dyrbara vetenskapliga riktningar åstadkommit mindre i positiv riktning för sin egentliga uppgift. Vad som sammanförts är nämligen knappast i nämnvärd mån byggnadsstenar för en helhetsuppfattning utan i stället en nära nog oanvändbar
