var och en bland dem. Just därför att tillvaron ej upp- löses i sina ingredienser utan tas som en helhet, just emedan ingen del av dess innebörd renodlas, är det till stor del omöjligt att bindande bevisa den roll de olika faktorerna ha spelat. Ty detta skulle ha kräft en undersökning av utvecklingens gång under förutsättning av olika kombinationer av de olika faktorernas till- och frånvaro, något som är oförenligt med historikerns sätt att arbeta, även om det i och för sig vore möjligt, vilket sällan är fallet. Följden av detta läge är emellertid, att historieforskningen i viss mån alltid måste upptas på nytt av varje ny generation, alldeles oberoende av om nya objektiva fakta kommit i dagen, nämligen av det skäl att varje generation genom sin egen samhällserfarenhet antingen har fått blicken öppnad för nya orsaker till utvecklingen eller åtminstone har kommit till en omvärdering av de olika orsakernas relativa betydelse. Exempelvis just en sådan disciplin som den ekonomiska historien, eller kanske riktigare uppfattningen om de ekonomiska faktorernas betydelse för samhällsutvecklingen, har för sin uppkomst att tacka nya föreställningar om vårt eget samhälles drivande krafter.
Vad som nu har sagts är så långt ifrån att vilja nedsätta vare sig det historiska studiet eller dess idkare, att det snarare betyder motsatsen. Till största delen är den osäkerhet historiens metod innebär nödvändig, den är det pris man får betala för att äga en vetenskap som verkligen söker förstå det hela som den helhet det är, om vars resultat det icke gäller: dann hat er die Teile in seiner Hand, fehlt leider nur das geistige Band. Ingen analytisk metod kan rekonstruera tillvaron i hela dess brokiga mångfald, därtill fordras en metod sådan som
