nomisk teori; som framgår av det föregående gäller detta framför allt den tyska s. k. yngre historiska skolan inom nationalekonomien. Men från den ekonomiska historiens synpunkt ha resultaten snarast som regel blivit ännu mindre tillfredsställande i de jämförelsevis fåtaliga fall, då nationalekonomer utan historisk utbildning och läggning sökt konstruera utvecklingssammanhang; den klassiska riktningen inom den ekonomiska vetenskapen har här visserligen ej många men ganska avskräckande exempel att uppvisa.[1] Och likväl är detta ej allt. Ty ej ens forskare som starta med en dubbel utbildning och som alltså under i övrigt lika förhållanden borde ha största utsikten att lyckas, gå fria från följderna av denna djupt liggande motsats. De kunna nämligen aldrig undgå att känna, hur de båda sidorna i deras vetenskapliga varelse skära sig, hur de slitas mellan behovet av å ena sidan abstraherande teoretiska analyser, som ej göra verkligheten rättvisa, och å andra sidan en syntetisk framställning, som lämnar det principiella orsakssammanhanget dunkelt och oförklarat.
Följden av dessa svårigheter kan utan vidare avläsas i den hithörande historiska litteraturen. Redan de rena beskrivningarna på ekonomiska tillstånd och företeelser lida av att den som gjort dem ej vetat vad han ville veta. För senare perioder äro ekonomiska fakta nästan oräkneliga, och ett urval bland dem blir nästan en slump, så länge man ej klargjort för sig vad som har betydelse. Men detta är alltid en ”teoretisk” fråga, det förutsätter
- ↑ Ett ovaniigt exempel på vad teoretiskt skarpsinne kan åstadkomma i fråga om ekonomisk-historiska problem erbjuder å andra sidan en uppsats av prof. Davidson om Riksbanken under 1600-talet (Ekonomisk Tidskrift 1919).
