kännedom om hur det ekonomiska livet fungerar. Även då de betydelsefulla fakta meddelas, föreligger dessutom risken att man av samma skäl försummar att insätta dem i det sammanhang som tillåter en riktig tolkning av deras innebörd.
I detta sammanhang bör kanske också ett ord sägas om den ekonomiska historiens förhållande till vad som plägar kallas kulturhistoria. Detta vackra ord skulle väl enligt bokstaven innebära syntesen av all historisk forskning, men vad jag nu åsyftar är ej något dylikt utan den disciplin som vanligen går under kulturhistoriens namn, forskningen om det dagliga livets förhållanden i äldre tider. Dess faktiska material sammanfaller i stor utsträckning med den ekonomiska historiens, men två discipliner som ställa mer olikartade frågor på samma material förefalla svåra att tänka sig. Kulturhistorien — som skild från exempelvis konsthistorien — förefaller åtminstone ofta begränsa sin uppgift till att lägga fram de intressanta gamla sakerna till beskådande, medan den ekonomiska historien söker förklara utvecklingens sammanhang ur en bestämd synpunkt, synpunkten av mänsklighetens behovstäckning. Ehuru detta naturligtvis ej i och för sig utgör någon kritik av kulturhistoriens metod från dess egna utgångspunkter, är det därför ett beklagligt faktum, att den ekonomiska historien ofta har alltför litet att lära av den förra disciplinens framlagda material och ännu mindre av dess slutsatser.
När man övergår från beskrivningar av ekonomiska tillstånd till framställningar av själva utvecklingen, ökas behovet av nationalekonomiska insikter uppenbarligen i hög grad. Man kan svårligen komma ifrån, att
