står, ej med andra slags hjälpmedel än vilken annan historiker som helst. På samma sätt som denne kan han visa sannolikheten eller osannolikheten t. ex. av ett visst antagande om representationsidéns rötter eller om uppkomsten av den medeltida gästrättens processuella bestämmelser ur den gamla germanska främlingsrätten, nämligen genom sin kännedom om de fakta det gäller och deras observerade sammanhang. Men han har ej behov av och ej heller tillfälle till någon ”teoretisk”, d. v. s. abstraherande och allmängiltig behandling av problemen, han skulle sannolikt avböja att lämna något som helst bidrag till ett svar på motsvarande frågor inom en kulturkrets, som vore honom främmande. När den ekonomiske historikern ställes inför sådana frågor som exempelvis den huruvida den höga räntefoten framkallats av penningbrist, eller om en s. k. ogynnsam handelsbalans varit orsaken till ekonomisk misär, så är det däremot just en teoretisk analys han först och främst verkställer; han säger åtskilligt om saken även oavsett de individuellt historiska former varunder den uppträder. För ett definitivt resultat är kännedomen om dessa konkreta förhållanden vanligen oumbärlig, men det hindrar ej, att slutsatsen delvis vunnits med metoder, som fundamentalt avvika från dem som tillämpas i flertalet historiska discipliner.
Av de teoretiska slutsatsernas betydelse för tolkning av ekonomiskt historiska sammanhang följer, att nationalekonomerna vanligen ha på en gång större och mindre anspråk på bevisning än historiker, i det att de i stor utsträckning bygga på inre kriterier. Å ena sidan äro de nämligen av detta skäl mindre nogräknade på yttre belägg eller samtida uppgifter om ett sammanhang,
