de anse sig ofta kunna konstatera det därförutan; och å andra sidan kunna de av samma skäl komma att underkänna även de mest allmänt omfattade meningar av samtida iakttagare. I fråga om slutsatser gäller detta i all synnerhet, ty en lång och sorglig erfarenhet har lärt dem, hur litet bevänt det är med sådana på det ekonomiska området, när den som drar dem ej skolat sin hjärna till att följa ekonomiska sammanhang. Det finns därför sällan någon tvekan om att underkänna dylika slutsatser vid en mer påtaglig oöverensstämmelse med teoriens resultat. Ingen nationalekonom kunde sålunda dela exempelvis den i vissa hänseenden utmärkte engelske ekonomiske historikern Cunninghams respektfulla förvåning över 1500-talets enhälliga mening om den allmänna prisstegringen som monopolisternas verk,[1] ty dels ligger denna uppfattning mycket nära till hands, såsom våra egna erfarenheter visat, dels är saken i sig själv högst osannolik, dels slutligen finns en alldeles naturlig förklaring i den stora ökningen av ädla metaller. Detsamma gäller otaliga merkantilistiska författares bevis för arbetslöshet inom alla näringar som verkan av utländsk konkurrens; utrikeshandelns teori visar, att den utländska konkurrensen leder till en omläggning av den ekonomiska verksamheten, däremot frånsett själva övergångstiden ej till allmän arbetslöshet.
Men nationalekonomen är nog böjd att gå längre än så, nämligen att för det andra draga själva de omvittnade yttre fakta i tvivelsmål, framför allt deras allmängiltighet men i stor utsträckning även själva individualiakttagelserna, när dessa ej stämma med vad man kän-
- ↑ The Growth of English Industry and Commerce during the Early and Middle Ages § 155 (4:e uppl., sid. 544 not).
