ner om det ekonomiska livet. Ett dylikt medvetande om en högre insikt, som tillåter forskaren att välja och vraka bland samtida vittnesbörd, har obestridligen sina stora faror och förutsätter en mycket klar insikt om de premisser varpå man byggt sina slutsatser; men det är i själva verket en ofrånkomlig nödvändighet. Vad som skiljer detta slags källkritik från den som varje historiker övar är enbart, att de principiella sammanhangen här ej äro lika lättfattliga som vanligt. Ingen historiker accepterar ett påstående som strider mot naturlagarna, även om det är fullt lika mycket omvittnat som många tveklöst godtagna upplysningar; för att tala med historikerna Langlois och Seignobos erkänner ej en historiker djävulens uppträdande, fastän det finns få historiska fakta som bestyrkas av ett så stort antal sinsemellan oberoende ögonvittnen.[1] Det är blott en tillämpning härav, när nationalekonomerna i både positiv och negativ riktning sätta sig över ”källornas vittnesbörd”.
Medan deras källkritik sålunda ofta kan förefalla och ibland även faktiskt kan vara betänkligt slapp i dessa hänseenden, äro deras slutsatser i andra hänseenden långt försiktigare än flertalet historikers, nämligen när det gäller att fastställa särskilda faktorers andel i ett resultat av många samverkande krafter. Vilket resultat den ifrågavarande faktorn ensam för sig skulle ha medfört i ett ”tillstånd av ekonomisk jämvikt”, kan ofta fastställas med full bestämdhet, och därför kan det också ofta sägas, i vilken riktning den påverkat utvecklingen, även om denna är mycket sammansatt; men i fråga om de olika faktorernas andel i resultatet under denna senare förutsättning kan det i vanliga
- ↑ Introduction aux études historiques (Paris 1898), sid 177 f.
