punkter är möjligen att, såsom här redan skett, framhålla själva innebörden i det ekonomiska, emot de många missförstånd det ständigt föranleder.
Medlens otillräcklighet har alltid och allestädes till den grad tryckt sin prägel på människors handlande, att all framställning av den mänskliga utvecklingen blir betänkligt ofullständig därförutan; hur samhället ordnats från synpunkten av sin behovstäckning måste alltid ha varit ett huvudmoment i dess organisation. Men å andra sidan följer härav ingalunda, att all historia bestämts av ekonomiska moment. Detta måste alltid vara mer eller mindre en filosofisk fråga, och bindande bevisning är därvid som regel omöjlig att förebringa; men däremot är det ej svårt att visa på viktiga moment, där andra än ekonomiska faktorer förefalla ha betytt långt mer än de ekonomiska. Några exempel förtjäna nämnas.
Ingen som studerat Medeltidens historia torde vara i okunnighet om att den västeuropeiska kulturkretsen då utgjorde en mycket starkare enhet än efter reformationen och nationalstaternas konsolidering. Orsaken är lätt att finna: arvet från den romerska universalmonarkien i förening med en härskande universalreligion, båda förkroppsligade i den medeltida kyrkan, som företedde långt starkare sammanhållning än de mer eller mindre ofullgångna territoriella staterna. Likväl voro de medeltida ekonomiska förhållandena, med hinder för samfärdsel och handel till både lands och sjöss, långt mindre ägnade att skapa sammanhållning än fallet blev efter de geografiska upptäckterna och handelns utveckling mot Medeltidens slut. Här ha alltså de ekonomiska krafterna varit ur stånd att hindra ett
