en annan och en ej lika hedrande, nämligen att den vet sig ej ha stor hjälp att bjuda, därför att problemets mest avgörande moment undandraga sig prövning av vetenskap i allmänhet eller ekonomisk vetenskap i synnerhet. I dessa fall kan det dock, trots allt, ofta vara nyttigt att upptaga frågorna till närmare prövning, för att man därigenom skall få fram åtminstone de punkter varpå lösningen beror och därmed också en belysning av underlaget för den vanliga uppfattningen. Även om man ej kan nå ett positivt resultat, är det då ingalunda uteslutet att den rådande uppfattningen kan komma att framträda som bevisligen godtycklig eller ohållbar.
Det slags problem där den ekonomiska vetenskapens vanliga framställningar framför allt synas bereda historikerna för liten ledning är sådana som röra ekonomiska olikheter och förändringar. I sin vanliga form är nationalekonomien en lära om jämviktslägen, om likheter, den visar som regel vilka krafter som sträva att återföra ett ekonomiskt läge till vad det var före en rubbning och står därför i någon mån avsides från de ej blott särskilt fantasieggande utan också mycket viktiga problemen om ekonomisk fram- och återgång. Självbegränsning är en viktig sak ej blott, med Goethes ord, för den enskilde mästaren utan också för de särskilda vetenskaperna som sådana; de ha alla och bland dem ej minst den ekonomiska vetenskapen kunnat vinna sina resultat endast genom att resolut avstå från uppgifter som mänskligheten velat ha lösta men som ej kunnat behandlas med befintliga vetenskapliga hjälpmedel. Om man skulle vara tvungen att offra redan gjorda landvinningar genom att överskrida det
