man därför förr i tiden vanligen till villkor, att de inflyttade skulle lära upp inhemska medhjälpare. I motsats härtill kan man peka på fall, där gemenskapen tycks ha varit ganska obefintlig på grund av det ekonomiskt dugligare elementets sociala särställning. Dit hör exempelvis hanseaternas förhållande till de nordiska länderna, där man knappast har att räkna med något slags väckande betydelse för de inhemska köpmännen utan, särskilt på grund av de hanseatiska privilegierna, efter allt att döma motsatsen. Sannolikt gäller detsamma i svagare grad och delvis av andra skäl om de östeuropeiska judarna gent emot Polens och Rysslands inhemska köpmän.
Om man nu ser bort från denna långsamt inträdande verkan av ovanligt stor ekonomisk duglighet, uppstår den för allmängiltig behandling lämpligare frågan, om förekomsten av stor ekonomisk duglighet inom ett samhälle kan eller icke kan väntas åstadkomma omedelbara, fördelaktiga verkningar för samhället i dess helhet. Svaret är ganska enkelt, fastän långt ifrån klart för alla: åtminstone vid fri konkurrens tillfaller fördelen dem som byta med de ekonomiskt dugliga, de slutliga köparna eller konsumenterna av deras varor och prestationer.
Den större dugligheten tar sig nämligen uttryck i att dess resultat — livsmedel eller andra varor, transport-, kredit- eller handelsanordningar — antingen förbilligas vid oförändrad kvalitet och då kunna tillhandahållas i ökad mängd utan ökad sammanlagd kostnad eller också förbättras till kvaliteten utan att (proportionsvis) fördyras; i båda fallen tillfaller gagnet dem som nyttja resultaten. Eftersom allt byte i sista hand är ett byte
