mellan en vara eller prestation och en annan — eftersom penningarna blott äro ett mellanled som förmedlar sammanhanget mellan bytets båda hälfter — så kan detta också uttryckas så, att de som byta med innehavarna av den större dugligheten få mer i utbyte mot sina egna prestationer än förut. Om jordbruket genom uppdriven skicklighet förmås att ge ökad avkastning, får industriarbetaren mer spannmål för sin dagspenning, d. v. s. i utbyte mot en dags arbete; om det i stället är järn-, verkstads- eller textilindustrien som går framåt, så får i stället jordbrukaren mer lantbruksmaskiner eller vävnader i utbyte mot varje deciton spannmål; förhållandet blir i princip alldeles detsamma, om det är handels-, transport- eller kreditförhållandena som förbättras genom förekomsten av särskilt stor ekonomisk förmåga på dessa områden. Det totala gagnet av den insats som göres i dylika fall kan hundrafalt överstiga vad de ekonomiska banbrytarna förmå behålla för egen del. Så långt ifrån att ena partens ekonomiska förmåga vid bytet skulle vara en olägenhet för motparten, är det alltså just denna ekonomiska förmåga som gör det lönande att byta med honom.
Det kan hända, att den ökade efterfrågan från de ekonomiska banbrytarnas sida dessutom framkallar en prisstegring på något särskilt slags varor eller prestationer; den fördel som de senares säljare då uppnå blir i så fall ett tillskott till den nyss behandlade fördel som de uppnå genom att motpartens prestationer förbilligas. Denna verkan kan inträda ej blott i fråga om sådant som efterfrågas för banbrytarnas egen konsumtion utan också i fråga om vad deras nya eller förbättrade produktion behöver. Det kan sålunda
