som i förra fallet beroende av om deras sparande går till det egna landet eller till utlandet. Investeras (placeras) sparandet inom landet, så uppstår nämligen en fördel för de industriidkare och andra som därigenom komma i åtnjutande av rikligare kapitaltillgång än förut. Verkan av det större utbudet av sparande, i förhållande till ett oförändrat behov därav, blir då ett lägre pris på sparandet, en lägre räntefot, som just är uttrycket för hela samhällets gagn av det större sparandet. I den mån åter sparandet går till andra, mer kapitalfattiga länder, medför det däremot ingen — åtminstone omedelbar — sänkning av räntefoten i spararnas eget land, ty det ökar då ej utbudet av sparandet inom detta land. Fördelen härav för kapitalisterna själva är påtaglig, och detsamma är fallet i fråga om ”världshushållningen” som helhet. Ty det innebär, att sparandet går till dem bland alla produktionsuppgifter i hela världen som bäst behöva ökad tillgång därpå och som därför också förmå ge den högsta avkastningen eller räntan på sparandet. Det skapar alltså det högsta ”världsekonomiska” resultatet och samtidigt det högsta resultatet för spararna eller kapitalisterna själva, ty deras nya sparande blir delaktigt av den högre avkastning denna dess bästa möjliga användning åstadkommer. Men däremot är detta intet intresse för det särskilda, kapitalkraftiga landets övriga medborgare (som ej äro sparare eller kapitalister). Ty de skulle eljest ha varit i stånd att i högre grad mata sina näringar med det inhemska sparandet, om detta i större utsträckning hade stått till den egna produktionens förfogande och därmed också hade dragit en lägre ränta.
