Läget är alltså följande. Ovanligt stort sparande i ett land bidrar i och för sig alltid — på samma sätt som ovanligt stor ekonomisk duglighet hos befolkningen — att höja både den sammanlagda nationalinkomsten och nationalinkomsten per invånare över den som råder i andra länder med mindre sparande; detta förhållande rubbas ej genom några krafter av vad slag som helst, så länge kraften på detta sätt är ojämnt fördelad mellan länderna. Men en helt annan fråga är, om detta resultat får betydelse enbart för spararna själva inom det ifrågavarande landet eller också ger landet i övrigt en överlägsenhet över andra länder; och svaret måste bli, att landet som helhet uppnår denna överlägsenhet endast om kapitalplaceringarna icke äro fullt rörliga länderna emellan. Ty om landets kapitalister eller sparare lika gärna investera på vilken del av jordklotet som helst, ledda enbart av hänsyn till de största vinstmöjligheterna (givetvis med riktig avvägning även av risken), så blir den relativa tillgången på sparande och dess uttryck räntefoten lika höga i alla länder, och någon överlägsenhet för landet med ovanligt stort sparande uppstår följaktligen icke. Nu är förhållandet än så länge — eller var åtminstone före världskriget — att kapitalplaceringarna ej hade denna fullständiga rörlighet mellan länderna, utan spararna föredrogo i stället placeringar inom sitt eget land, när dessa icke gåvo mycket mindre avkastning än placering i främmande länder. Detta betydde visserligen på intet sätt, att utländska placeringar fattades — man beräknade tvärt om Englands, Frankrikes och Tysklands sammanlagda kapitalinvesteringar i utlandet till det enorma beloppet av ungefär 6 milliarder pund sterling eller 108 milliarder
5. — Heckscher, Ekonomi och historia.
