detta skulle kunna undgå att i ganska hög grad komma alla medborgare till godo.
Naturfaktorn är nämligen som regel starkast bunden vid platsen och kan därför svårligen undgå att minska knappheten inom landet på dessa produktionsfaktorer och därmed att sänka deras pris, d. v. s. låta den rikliga tillgången bli till fördel för alla. Också om man tänker sig stor direkt eller indirekt export av kol, malm, skog, vattenkraft, jord (d. v. s. jordbruksprodukter) o. s. v., är det ofrånkomligt, att dessa tillgångar måste te sig väsentligt rikligare och därmed billigare från de inhemska konsumenternas synpunkt i ett land med stora mängder därav än i ett med ringa tillgång därpå från början. Ty kostnaderna för transporten därav till utlandet bli vanligen så höga att exporten ej lönar sig, förrän priserna därpå inom landet gått ned ganska väsentligt under världsmarknadspriset. Detta är anledningen till att man i fråga om naturfaktorn kan känna sig särskilt livligt övertygad att riklig tillgång skapar ett bättre ekonomiskt läge ej blott för naturtillgångarnas ägare utan även och kanske väl så mycket för den övriga delen av folket.
Därmed äro vi färdiga med första avdelningen av diskussionen om vad som skapar ekonomisk olikhet mellan samhällen. Med reservation endast för den tills vidare uppskjutna frågan om verkan av de mänskliga krafternas kvantitet ha vi funnit, varför produktionsfaktorernas kvantitet och kvalitet avgör såväl den sammanlagda samhällsinkomsten som denna inkomst per huvud, men vidare att fördelen härav för andra medborgare än bärarna av de särskilt värdefulla pro-
