med andra ord varit en oföränderlig folkmängd. Ämnet kan emellertid ej anses slutbehandlat, förrän man sett vilken betydelse det har för ekonomiska olikheter mellan folken att befolkningen ej är en given storhet. Man kan också vända frågan så: vad bestämmer storleken av ett samhälles folkmängd, eller (med ett uttryck i Bechers bok), hur uppstår ”eine volkreich nahrhaffte Gemeind”?
Därvid blir det uppenbarligen två skilda fall, om man utgår från att befolkningen flyttar från ett samhälle till ett annat, därför att det senare erbjuder bättre utkomstmöjligheter, eller om man tvärt om anser kärleken till hemorten tillräckligt stark att avhålla från utflyttning av enbart ekonomiska motiv. Den framför allt av Ricardo skapade klassiska teorien för utrikeshandeln byggde på förutsättningen, att produktionsfaktorerna och därvid alltså både befolkningen och kapitalet (sparandet) icke voro rörliga mellan länderna utan blott inom landet — härav framgår inom parentes det grundfalska i föreställningen, att frihandelsteorien skulle utgå från kosmopolitiska förutsättningar; dess premisser äro i högsta grad nationella, hur kosmopolitiska dess slutsatser sedan må vara. Verkligheten är givetvis, att befolkningen på samma sätt som sparandet i viss mån drar sig till de platser där störst inkomst lockar men att den i normala fall av högst naturliga skäl känner sig långt mer bunden vid hemlandet än sparandet. Den praktiska lösningen av de hithörande problemen kan alltså icke undgå att i de särskilda fallen pröva, hur starka de krafter äro som binda en befolkning till hemlandet eller hemorten, för att därigenom bli i stånd att mäta styrkan av dess motståndskraft mot lockelsen av ekonomiskt
