efter all rimlighet ha hållit sig betydligt högre än nu blev fallet. Å andra sidan är det givet, att en befolkning ej kan växa hur hastigt som helst enbart genom nativitet; ej ens Malthus räknade med mer än fördubbling av folkmängden på 25 år som teoretiskt maximum, medan många mindre samhällen särskilt industriområden — genom inflyttning ha haft en långt snabbare befolkningstillväxt än denna. Redan häri ligger, att ej ens en för ekonomiska inflytelser ytterligt känslig nativitet alltid omedelbart kan sörja för en sådan ökning i folkmängden som motsvarar ett samhälles ökade ekonomiska möjligheter; för att icke tala om det egendomliga läge som uppstår genom att till en början blott de tärande, lägsta åldersklasserna växa och samhällets möjligheter därför ej förrän tidigast efter 15—20 år kunna tillgodogöras genom ökad nativitet. Om rörligheten hos befolkningen fattas, kommer det därför även i de mest utpräglade fallen att dröja ganska länge, innan de ekonomiska olikheterna mellan olika samhällen utjämnas.
Men i fråga om vår egen tids förhållanden stärkes detta resultat i högsta grad av det faktum, att nativiteten åtminstone i kulturländerna alls icke följer det ekonomiska välståndet utan antingen är oberörd därav eller rent av växlar i omvänt förhållande därtill. Det är den välkända företeelse som består i att höjd ekonomisk nivå icke medför ökat barnantal utan höjd levnadsstandard. I den mån så är fallet, är det tydligen uteslutet att på denna väg utjämna de ekonomiska olikheterna mellan samhällena; då återstår intet annat än omflyttningen som medel, och omöjligt är icke, att detta även inom Europa kommer att snart få en bety-
