delstater ur de på usurperad statsmakt uppbyggda stormansväldena samt på grundval av den starkaste bland dem det nya Tyska riket.
För att nu återgå till Medeltiden kan man emellertid fråga sig, hur det i naturahushållningens dagar över huvud taget var möjligt att hålla ett ”hov”, vilket på den tiden i allt väsentligt var liktydigt med centralförvaltningen i dess helhet. Svaret ger också en förklaring på vad som rimligtvis borde ha slagit varje uppmärksam läsare av Medeltidshistorien, nämligen det faktum, att kungarna, trots de usla kommunikationerna, liksom fältmarskalken hos Runeberg voro ”som vanligt re’n för fan i våld på resa”. ”Gästningen” spelar en huvudroll i alla de inre rätts- och förvaltningsordningarna, och förklaringen ligger ånyo främst samt t. o. m. på två sätt i naturahushållningen. Dels avsågo resorna nämligen att hålla tummen på ögat på de självrådiga herrarna i landsorterna, men dels och än mer var anledningen långt mer materiell: resorna voro enda sättet för fursten och hans hov att leva. Detta kom till ett mycket åskådligt uttryck genom namnet på de län, som under unionstiden i Sverige voro avsedda till konungens underhåll; de kallades ”fataburslän”, d. v. s. län för underhåll av konungens visthus. Var fursten starkare än våra unionskonungar, gästade han emellertid även sina övriga läntagare; i varje fall reste han från kungsgård till kungsgård för att draga nytta av de där hopade livsmedelsförråden; när de voro förtärda, fick han fortsätta. Tydligen var det nämligen ojämförligt lättare att på dåliga vägar befordra ryttarskaror än skrymmande varumängder.
Parallelt härmed byggde den medeltida statsorga-
