tala om religion. Därför nickade jag helt vänligt åt dina besynnerligheter, men utan att vända mig om och tysta visslarna. Jag säger inte att allting, som blir utvisslat, är ett storverk. Men det säger jag med bestämdhet, att vill du gå omkring och leta för att utan att veta det få bevittna ett storverks födelse, då skall du också söka där det visslas. Ingen människa är en sådan inbillningsvarelse, att hon är i stånd att utan vidare taga ett konstverk för vad det är. Hon kommer alltid med förutfattade meningar — men glömmer det beständigt själv. Hon besinnar aldrig, att hon nalkas som fiende, som andra äldre bekantas vän. Det som först slår an på henne och förmedlar den nya bekantskapen är reminiscenserna. Men det är just de reminiscenserna, som sedan bli de sköraste glasfötterna under verket. Om vi skreve upp allt vårt prat om konst, upprepar jag, då skulle våra familjearkiv bli en outtömlig källa till munterhet. Läs bara vad Mozart skrev om Voltaire! Och det var ändå en Mozart! Eller läs vad som skrivits om Watteau... han som med sina magra och knotiga fingrar satt och fantiserade fram hela den värld, vilken tio år efter hans död skulle vandra in med sina frisyrer och sidenveck i själva Versailles för att sedan åter under ett antal år falla så i spillror, att man icke ens gitte vårda sig om mästarens dukar. Nej, jag tar tillbaka mitt ord om uppteckningar. Våra efterkommande skulle av barmhärtighet kasta luntorna olästa på elden. De skulle förefalla som ett alltför elakt gyckel över vår mänskliga pratsjuka...
7. — Heidenstam, Tankar.
