Säkert märka därför också redan de flesta hur nödvändigt det är att vi få en lag, som förbjuder och avskaffar pöbeln genom att borttaga varje tillfälligt »streck» och in i det minsta skänka samma medborgerliga rättigheter åt alla söner av samma folk. Vi bruka till ensidighet betona vår böjelse för det nyttiga, men just en sådan reform är framför andra nyttig och fredsbringande, medan olägenheterna äro små och övergående, om icke inbillade. Varför uppskjuta något som likväl icke kan undvikas! Det land, som vi tagit i arv av våra fäder, har icke köpts för penningar, och den politiska myndighetsförklaringen kan där endast göras till en ålderfråga men icke förbli beroende av penningen. Det är omöjligt att icke var tänkande man i Sverige åtminstone i sitt tysta sinne närer en önskan att hellre avsäga sig sina politiska privilegier än att icke lika få dela dem med var och en bland sina egna landsmän. Vi äro ett litet folk, men splittrat blir det ännu mindre. Ett rike, vars inbyggare icke ens äro så likställda, att de samfält få närma sig valurnan, innehaves icke av ett folk utan av sins emellan misstrogna fiendeläger. Illa skulle det vara beställt med en fosterlandkärlek, vilken icke satte som sitt mål att samla oss till enhet och medveten styrka, men högre än fosterlandskärleken står den rättfärdighet, vars ärenden ännu aldrig någon gått för tidigt.
Vad sedan återstår av pöbel, det kan endast utrotas av upplysning, upplysning i alla riktningar, upplysning utan gräns. Det kommer en gång en dag, dä det skall finnas ett bibliotek på kanske
