på lyckliga händelser hålla till godo med den allmänna likgiltighetens svagdricka och icke snarare önska att vi kunde ropa från fjället med trolls och jättars och änglars stämma! Du sörjer själv över denna likgiltighet och fattar den som ett ont. En teoretisk granskning av fosterlandskärleken, av det nationella, det svenska är härvidlag ett nödvändigt förberedande, som icke kan försiggå annat än med hjälp av ordet. Det är ordet, som här har slagit sönder, och därför kan endast ordet ställa till rätta. Det var Strindberg, som anställde den egentliga massakern, och det var en nyttig dat, ty han slog ihjäl frasen. Men ett upplopp tål sällan att åldras, ty det blir snart en slentrian, som rider kring med den röda luvan utan att längre veta varför.
Besitter en diskurs om det nationella en viss förmåga att lätt stiga en eller annan åt huvudet, så få vi ihågkomma, att varje förkunnande av åsikter medför samma fara. Eller skulle vi icke våga tala om mänskliga dygder av ängslan att narrar och skälmar därigenom kunna lockas att bemantla lumpna avsikter med dygdens färger!
Om det vore fråga om en undersökning av det ryska eller judiska lynnet, skulle du månne då ana en fara bakom erkännandet? Eller skummar för närvarande chauvinismen särskilt hos oss högre än hon andra? — Var, spörjer du, larmar väl patriotismen så som hos oss? — Jo, i Norge, Tyskland, Ungern, Italien, Grekland och i republikerna Frankrike och Schweiz. Du lägger för stor vikt på bankett-tal, till vilka ej ens de
8. — Heidenstam. Tankar.
