närvarande gästerna lyssna med allvar. Du fäster för mycket avseende vid dagspolitikens etiketter, vilka de flesta betrakta med samma ironi som man mitt i den stora julmarknaden skulle stava på en dunderannons av ungefär följande lydelse: Fosterlandsvänner! Den enda verkligt patriotiska lutfisken säljes hos madam Andersson på Munkbron. — Allestädes missbrukar politiken fosterlandets namn, men brännmärker en regent var och en som »fosterlandsförrädare», som icke lydaktigt betjänar rent dynastiska intressen, så le de trogna undersåtarna i skägget och veta i våra dagar ganska väl, att det under vissa förhållanden också kan vara fosterländskt att gå till hovs hand i hand med en Karl Johan Adlercreutz. Runt om i Sverige finnas emellertid män, vilkas uppriktighet ingen betvivlar, och det är de, som allvarligare än på sista tiden borde vakta om vår nationella hälsa, så att vi icke en dag få besanna dina egna ord: Att bliva klarsynt för sent är tillvarons djupaste tragik i folkens som i individernas liv.
Det skrives och talas alldeles för litet om svenskarnas psykologi. Festdagarnas hurrarop, grannlåtsord eller stickord och främlingars snack om vår midnattssol och vårt smörgåsbord kasta intet förklarande ljus över vårt lynnes egendomligheter, vår historia och våra möjligheter. Liksom individen genom självgranskning kan samla sig och avrunda sin personlighet utan att därför sky beröring med andra, så kan ock ett folk. Icke ensamt i vårt land utan inom hela den mänskliga odlingen
