genom sina lands beskickningar förskaffat sig tillträde, hälsades här å sultanen vägnar av en turkisk officer, vilken besvarade allehanda frågor, lät kringbjuda kaffe och te samt anvisade stolar vid de tämligen trånga fönstren. Kölden var rätt besvärande, men jag föredrog dock att välja mig en friare plats ute på terrassens kant med de långa, eldslikt svängda turkiska bajonetterna i jämbredd med mina armbågar.
Tiden blev emellertid lång nog, och ingen gjorde sig någon brådska. Trupp efter trupp tågade upp i paradmarsch och med hållning och gång, som hade de inövats af den mest nogräknade general på fälten utanför Berlin. Musiken spelade muntra europeiska melodier. Detta är ju »Fatinitza» upp i dagen, tänkte man och fördrev sedan tiden med att betrakta de ståtliga soldaternas bruna och vilda ansikten, som kröntes av röda fezer eller gröna turbaner. Trupperna ordnades i häck på båda sidor om backen upp till palatsets slutna port, mot vilken blicken åter och åter nyfiket vände tillbaka.
Den ena av de båda småbyggningarna hade upplåtits åt fursten av Bulgarien, som anlände med sin svit, eskorterad av ryttare. Därefter följde ånyo lång och djup ro, som först avbröts av ett både löjligt och betecknande skådespel. Nu i elfte timmen framkördes nämligen ett lass med sand, och ödmjukt beskäftiga händer begynte ivrigt strö och platta och kratta på vägen. När lasset förts undan, upplyftes en liten tio- eller tolvårig prins på en häst och tog befälet. Han såg helt
