putslustig ut, där han satt med sina stora generalsepåletter och sin stora dragna sabel på den stora springaren. Svarta evnucker med pärlvita tänder och långa rockar kommo och gingo, och sultanens moder och några andra beslöjade haremsdamer åkte förbi i täckta vagnar.
Under all denna väntan i det gråkalla vädret lamades slutligen den första nyfikenheten och spänningen. Samtalet mellan de kosmopolitiska herrarna och damerna på terrassen och i den lilla byggnaden blev allt livligare, och man erhöll det beskedet, att det var absolut förbjudet att begagna kikare. Innanför det andra husets fönster vandrade fursten av Bulgarien och hans herrar fram och åter, och en af dem såg på klockan.
Då ljöd plötsligt ett sakta sorl, som lika hastigt efterföljdes av tystnad. Allt det operettaktiga var med ens försvunnet. Det gamla ottomanska väldet steg ur sin grift, ej med sin forna ädelstensglimrande prakt, men med stämningen av en saga och likt ett molns skugga, som kylande, ljudlös glider fram över ett blomsterland. Palatsportarna hade långsamt öppnats inifrån, och i den sakta framåtrullande, öppna vagnen syntes sultanens smala och bleka, nästan askgrå ansikte. Tystnaden var nu så djup, att man på långt håll skulle ha hört minsta viskning eller hostning, och i den mjuka sanden åstadkommo varken hjul eller hovar ringaste buller. Trupperna höjde efter kommando några korta hurrarop, som ögonblickligt förklingade utan ekon, men över den vida stillheten
