turbanklädda dervischer och köpmän långt från Aleppo och Damaskus, och då sultanen hade stigit ned ur vagnen på trappans matta, hälsade han dem. Alla hans rörelser voro långsamma och värdiga. Då han hade inträtt i moskén, utrullade alla de utanför samlade sina bönemattor och sänkte pannan mot marken. Böneroparens stämma tystnade, och nu i den stund, då Mohammeds arvtagare själv böjde knä inför öknarnas gud, bredde sig stillheten ännu djupare och vidare. En solstrimma bröt fram ur molnen, och utanför det järnstaket, som omhägnade platsen, böljade på sluttningarna oändliga, stumma människomassor, klädda i vitt och rött och grönt.
Omsider blev det åter liv och rörelse. Dold för mängden tog sultanen plats bakom ett gallerfönster och åsåg därifrån hur trupperna tågade bort.
Galavagnen hade åkt undan, och i stället framfördes en droska utan kuskbock och förspänd med två sällsynt vackra och präktiga hästar. Alltså! Sultanen hade beslutit sig att åka och icke att rida. Två personer rusade fram med fjäskig iver och nedslogo suffletten, men en annan höjde då armarna med åtbörder av den mest ångestfulla fasa, tecknade med händerna och ropade — och så blev suffletten åter uppslagen. Då kom ännu en person springande utför trappan och bärande på sin sabel. Så snart han fick se suffletten, greps även han av samma förvirrade, om också icke mållösa bävan, och han började slå med handen i luften. Man kunde gott förstå vad han menade.
