uniformerade herrar, som under tiden samlats kring vagnen, följde nu denna springande på båda sidor och bakom liksom tiggargossarna i Neapel. De buro sablarna i händerna, kraschanerna och epåletterna gungade och flaxade, och sultanen hälsade vänligt och småskrattande och hänkastade ibland ett par ord.
Så gick den vilda jakten tillbaka uppför backen, och de europeiska åskådarna betraktade en sista gång det vassa och uttrycksfulla ansiktet i vagnen. Vilka öden kunde må hända icke redan om några veckor eller månader komma dessa kinder att glödgas av förtrytelse eller att bli så vita och stela som ett stycke gips! Ej långt nedanför de trädgårdar, dit sultanen nu åkte in, ligger det palats, där hans broder, den vansinniga och avsatta Murad V, i ständig oro för sitt liv sitter inspärrad. Främlingen, som på vattnet far utefter palatsets längor, kan mot speglarna inne i rummen ofta urskilja mänskliga skuggbilder — och det var där som åter dennes företrädare, Abdul Aziz, fick förblöda med uppskuren åder.
Vagnen rullade förbi, och de äldre och tyngre storherrarna blevo efter. Andra däremot följde med uppför backen ända till dess vagnen försvann och portarna föllo i lås framför deras ögon. Där stodo de nu upphettade och röda och löjliga och förnedrade. Och med all makt bröt sig solen mellan molnmassorna en bred kungsväg och glittrade i gallerverk och förgyllningar.
Så såg han ut, den för sina palatsbyggen och kvinnor och för sin grymhet så vittberyktade men
