oansenliga, lilla kyrkogård, men ingen känner närmare stället där han vilar.
Höga, barrskogsbevuxna kullar stänga snart utsikten, och inom en timme är jag i Einsiedeln.
Min uppmärksamhet fängslas genast vid ankomsten av den väldiga klosterbyggnaden med dess huslängor, flyglar, murar och gårdar. Den nuvarande klosterkyrkan, från vars två torn tretton klockor slunga sina klara malmtoner mot alpstuporna, är uppförd i förra seklets början i sa kallad romersk stil.
Framför den breda trappan, som leder upp till kyrkans tre portar, reser sig en präktig brunn i form av ett tempel. Det är av svart marmor och krönes överst av gyllne krona, sol och halvmåne. På båda sidor om platsen löpa arkader. De sträcka sig ned mot staden som två armar, som en öppen famn. Man tycker sig stå på en piazza i Rom, och man förvånas över att landskapets höjder bära granar i stället för pinjer.
Vid inträdet i kyrkan häpnar man. Vilket virrvarr av glitter och färg, av bilder, lampor och ljuskronor! Det skiner av förgyllningar, guldkärl, pärlor och ädelstenar. Dyrbara föremål av alla möjliga slag äro sammangyttrade på de sexton altarena, och ur det med målningar och sirat överlastade taket faller liksom en strålglans över de skulpterade korstolarnas änglar och helgonbilder, över högaltarets rikt snidade tabernakel, över den prunkande predikstolen och abbéns guldkarmade purpurtron. Inne i sidokapellens altarebord ligga bakom glasrutor martyrers lik med svärd och
