palmkvist, liksom man brukade jorda dem i katakomberna. De äro iförda dräkter av guldstickad blå eller mörkröd sammet. Deras huvuden äro överdragna med vitt siden, och i ögon och näshålor äro anbragta guldbroderier med pärlor eller små lysande stenar.
På ett altare vilar i den eviga lampans matta belysning ett med vitt siden överdraget huvud utan kropp. I de två ögonhålorna brinna två stora smaragder med grönvit glans som en panters ögon.
Muntert verkar mitt i denna guldsmyckade gravstad en målning, som framställer Amor med pil och båge och skälmen i ögat, ehuru hotad av det ris, som kyskheten höjer med en gammal tants stränga värdighet. Tavlan syftar emellertid också den på ett helgon. Den är en pik åt den helige Benedictus, som för att slå bort de tankar, som Amor viskat i hans öra, fick den kloka tanken att rulla sig på törnen.
För att förstå den ohycklade andakt, med vilken de vallfärdande betrakta de multnande relikerna, måste man besinna, att dessa människor redan från skolbänken fått noga kännedom om ifrågavarande helgons liv och betydelse. Helgonsägnerna äro för dem, vad världshistoriens anekdoter och sagor äro för oss. Då någon pekar på ett altare och säger: där vilar den heliga romarinnan Charitosa och där den heliga Candida, nicka de lika förstående som vi skulle göra, om någon sade oss: där vilar Spartacus och här ligga Romulus och Remus.
