dotter, vars hemgift alltså kunde förgylla en greves vapensköld, tvekar icke att för en visad tjänst mottaga några nickelmynt i drickspengar. Inne vid posthotellets långbord sitter en domare med en mugg öl och en lång cigarr.
— Vid en process med en engelsman och någon annan utländing ger jag alltid engelsmannen orätt, säger domaren. Vid en process mellan en utländing och en schweizare ger jag alltid utlänningen orätt.
— Men det är ju icke riktigt av er, invänder man.
— Icke riktigt! Infödingarna hava valt mig, och om de finna domen orättvis, kunna de avsätta mig.
Därefter blinkar han klipskt med det ena ögat och beskriver i torroliga ordalag traktens patriarkaliska rättskipning. Han berättar, huruledes uppe i Davos nycklarna till häktet förvaras av skänkjungfrun på rådhuskällaren.
Det är emellertid nödvändigt att skynda med avfärden, ty färgen på Graubündens snötoppar angiver redan, att solnedgången är nära. I bottnen på den citrongula släden lägges en bleckcylinder med hett vatten. Man inlindas i filtar och fällar ända upp till ögonen, och fotsacken, som icke är av läder, utan av svartmålat trä, fälles igen som locket på en låda. De rykande, stora hästarna spänna hovarna i isgatan, och små kulor av snö glittra i raggen kring deras ben. Vägen höjer sig raskt mot det beryktade passet Via Mala, som
