öppnar sig som en mörk port med dörrträn på ettusen sexhundra fot.
En fuktig kyla och ett ihåligt buller möta oss genast, då släden glider in i passets skugga. Kalkstensväggarna skjuta fram i profil som skarpt skurna kulisser. De luta över vägen med svävande klippor och upprivna hängande trädrötter, liksom vore hela passet färdigt att sammanstörta. De stiga tvärbrant i höjden utan mossor, utan buskar, utan någon som helst växtlighet, endast överdragna med ett blåaktigt silverflor av is. De äro stundom skurna i vassa ytor som huggna med mejsel, stundom urgröpta, en annan gång förvittrade, liksom maskätna. Man erfar en hisnande känsla, icke blott vid en blick ned i bråddjupet bakom vägens bräckliga räckverk, utan även då ögat följer klippväggarnas fåror och rämnor uppåt till den översta randen, som ännu är solbelyst. Vattenfall och fjällbäckar äro frusna och bilda hängande knippen av isstalaktiter, som underifrån mötas av grönaktigt skiftande stalagmiter. Ett band av avgrundsskulptörer tyckes hava uppstigit ur den dånande klyftan och uttömt hela sin hejdlösa fantasis vildhet i formandet av iskolonner, modeller till götiska domkyrkor, förstenade springvatten eller drypande Poseidonhuvuden.
En tunnel har uppförts till skydd mot skredet, men det nedstörtande vattnet har till hälften täckt ljusöppningen med en ruta av is. Tre hundra fot under de bågiga stenbroarna framblänka mellan gråbruna klippstycken och frusna lavar sprutande skum och gröna vågor. Det är Rhen, Hinterrhein,
