Det är redan stjärnklar natt, då släden stannar utanför värdshuset i Andeer. Häpen över att mitt i frostkalla vintern få en gäst, upplåter värdinnan sitt mest praktfulla rum. Det är emellertid eljes beräknat för högsommaren och är egentligen endast ett slags överbyggd träveranda vid det stora stenhusets gavel. Den outhärdligaste köld intränger genom väggar och golv, och för tjugonde eller trettionde gången i sitt liv tror man sig upptäcka, att man blivit alldeles för gammal för resor. Icke är det något nöje att frysa eller skakas av och an i en trälåda, den må dragas på hjul eller medar! Icke är man lyckligare i afton, då man har sett Via Mala, än i går afton, då man icke hade sett den! Vartill tjänar då allt detta omak? Hur mycket bättre skulle man icke hava det där hemma framför en björkvedsbrasa!
Genom en fängelseaktig korridor begiver man sig ned till källarsalen och äter en middag med parisiska pris, men utan parisiska varor. Biffsteken tyckes stekt i ett talgljus, vinet rött bläck och efterrätten bröd, tuggat av en tandlös gumma, ty hårdare bitar av kanten sticka okrossade fram mellan russinen och sockret. Vid andra ändan av bordet spisa några infödingar samma mat, men tre gånger billigare.
Först följande morgon, då man åter sitter under träfotsacken i den citrongula släden, ter sig resan på nytt i ljusare färger. Det schweiziska höglandet visar sig heller aldrig så storslaget vilt, så överväldigande som just i sin isiga midvintersdräkt. Om sommaren erhåller det ett menlösare
