Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/166

Den här sidan har korrekturlästs
162
TANKAR OCH TECKNINGAR

den hittar intet träd att rista, inga flöjlar att svänga runt. Landskapet antager plötsligt nära nog utseende av en lågt kuperad slätt, och över de tröstlösa, i blåsvart molntöcken insvepta snövidderna höja sig endast de vresiga och grovt tillyxade telegrafstolparnas långa led. Inga fåglar kasta sin skugga på drivorna, inga steg knarra, ingen klockringning tillkännagiver någon bys närhet.

Ur dimman framdyker ett ensamt och obebott stenhus, snarare avskräckande än inbjudande. Det är ett skyddshärbärge i händelse av snöstorm, men alla gengångare och gastar, som vår tid jagat i landsflykt, borde här kunna få en fristad på gamla dagar. När byggnaden försvunnit, omgivas vi åter av samma svårmodiga stillhet, samma snöiga ödeland.

Simplon har det måleriska hospitiet med sina gästfria på samma gång blåfrusna och solbrynta munkar, men Splügen har endast sina nakna klippstycken och sin snö. En huggen sten, snarlik en snötäckt gravvård över en förolyckad, kännetecknar just på bergets krön gränsen mellan Schweiz och Italien.

Efter en stund sänker sig vägen mot flera grå stenhus, som ligga kringströdda utefter vägen med kortare eller längre mellanrum. I ett av dem är tullstation; de andra äro skyddshärbärgen, försedda med klockor, vilkas klämtslag vägleda vilsekomna under snöstorm. Det händer, att posten måste stanna i dessa hus flera dygn med slädar, hästar, främlingar och brev. Skafferiets