konservburkar bliva då uppbrutna och vinförrådet tömt, medan alla trängas kring brasan och de klagande klämtslagen ljuda ute i snöyran.
Ett stycke nedanför sista skyddshärbärget viker vägen in i långa gallerier, uppförda till skydd mot skredet och erinrande om kasematter. De flesta ljusöppningarna äro överyrda med snö. Det var här, som skredet begrov hela skaror av Macdonalds soldater, då han tågade över Splügen.
Under de gråsvarta molnmassorna, vilkas nedre kanter gulglödgas av kvällssolen, blottas så småningom en djup dalgång, som sträcker sig ända ned till Chiavenna och Lago di Como. Vägen stupar brant och i skarpa vinklar och följer oavbrutet bråddjupets yttersta rand. Kusken svänger sin piska och giver fria tömmar åt hästarna, som sträcka ut i trav, snubblande och snavande. Släden slungas än in mot berget, än ut mot räckverket, och färden går beständigt nedåt kvart efter kvart. Det är som åkte man till jordens medelpunkt. Luften blir mildare, nästan ljum, blåsten saktar av, och snön är ej längre frusen, utan våt. Slutligen hörs ett vasst gnissel under medarna; snön har upphört, och marken ligger bar.
Den öppna, citrongula släden utbytes mot den täckta, men lika citrongula postvagnen. Postiljonen sätter hojtande och klatschande sitt fyrspann i galopp, och åter bär det av utföre — utföre i oändlighet. Barn och lastade åsnor jagas skrämda åt sidorna. Mörkret bryter in, och över de fällda fönstren uppfångar ögat en skymt av vingårdar
