tidningsgeschäftens människofiske. Det var nästan gynnsammare fordom, då konungamaktens intressen alltid först och sist buros som partiernas fältbindlar, ty då var fosterlandet en martyr, som kunde älskas och tjänas i tysthet, ja, med offer och utan fras. Även härvidlag kunna de locka nutiden till avundsamma drömmar, de döda, som ligga uthuggna i sten i landsbygdens kyrkor.
Ej långt från Örebro framlyser över Närkes
bördiga åkerfält Ervalla kyrka, uppförd mot
1600-talets slut af fältmarskalken Mörners hustru Anna
Bjelke, som också här fått sitt vilorum. Endast
några steg längre bort ligger hennes forna
egendom Ervalla hovgård. Vägen leder under skuggiga
träd upp till den tämligen ödsliga och kala
kyrkogården. Några personer äro församlade, ty det
är meningen att öppna den Mörnerska
familjegraven. Tanken på den förestående handlingen
gör dem fåordiga. Hur månne det skall se ut där
nere i den trånga källaren under koret? Ligger
den gamle krigaren ännu väl bibehållen i sin
karolinska dräkt, kanske densamma, som han bar på
morgonen vid Fredrikshald, då han räckte
konungen det varningsbrev, vilket denne stolt kastade på
elden? Eller bär han kanske den klädsel, som
sedan tillkom honom, då han som president i Göta
hovrätt skickades undan till Jönköping och dömdes
till ett för honom obekant yrke? Hans porträtt på
det Mörnerska herresätet Esplunda visar en
välvillig man med fylliga kinder och läppar och en
ofantlig lockperuk.