är ett ananasformigt, i trä skulpterat föremål, närmast liknande kotten på en tyrsosstav. Hur den kommit hit och i vilken mening är svårt att säga. Det är, som hade från skogarna utanför en natt de nordiska dryaderna smugit sig ned till karolinens kista och där inlagt denna hälsning från hans marker. Eljes är allt förvandlat. Det huvud, som känt blodet bulta under uttänkandet av planen till norska fälttåget, och som ännu några korta år. innan det självt träffades av döden, lutats över den lerstänkta båren i Tistedalen, är nu ingenting annat än en tom, grinande dödskalle med friska, vita tänder. Det var mellan dessa tänder, som den med så många olika förtroendevärv fordom hedrade mannen uttalat sitt votum över den anklagade baron Görtz. Vilka upprörda hågkomster från en stormig tid måste icke in i det sista ha följt denne krigare, vars broder stupade vid stormningen av Wiprech, och vars son, översten Hans Georg, gick omkring som fiolspelare bland fångarna i det avlägsna tsarriket!
Kopparkistans inre underkastas nu en närmare granskning och vi upptäcka ännu en liten kista, som står inställd ovanför ekkistans huvudgavel! Det är en liten barnkista, så kort, att den har fått plats på tvären. Den är svart och beströdd med några stjärnor samt av alldeles samma form som barnkistorna i våra dagar. Kanske är det den gamle fältmarskalkens käraste och sistfödde, som han på detta sätt tagit med sig i sin stilla kammare, och medan hans egen kostbara kista anfrätts och brustit, är den enkla, lilla barnkistan
