Åre är nog vackert, ja överraskande vackert.
Det är ett sant Tyrolen, om också med ännu
härligare luft och klarare, fast hårdare och dystrare
färger, men det är vackert just på det sätt som en
kurort bör vara för att med tiden få stort rykte och
många gäster. En dal förblir dock alltid en dal,
och man gläder sig där mest åt att stirra upp mot
höjderna. Det är på längden det tryckande och
ledsamma med en bostad i dalen att man aldrig
får någon riktig trevnad och ro för den allra
översta toppen. Det blir ett liv i trängtan. Nej,
Storlien, Storlien, det är af allt vad jag ännu sett i
Sverige det mäktigaste.
När jag nu efteråt tänker på Storlien söker jag att pruta med min förtjusning. Jag drar mig till minnes det vackraste som jag såg några dagar förut. Först och främst minns jag Skattungbyn ovanför Orsa. De grå stugorna titta ned från bergsluttningen som fågelbon, och oändliga åsar, klädda med mörk granskog, sträcka sig långt bort mot blåaste fjärran. Det är ståtligt och vackert, på en gång rikt och armt. Det är Norge livs levande! — Eller jag minns Leksand. Genom den
