ingalunda ett uttryck för de bildades verkliga meningar. Spörj däremot mellan fyra ögon vid taffeln våra statsmän, våra lärda, våra konstnärer och talanger inom alla riktningar, och svaret får en helt annan klang av skepsis och fördomsfri uppfattning än när det uttalas till allmänheten. Svenskarnas höga upplysning är icke offentlig utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållanden i despotiskt regerade land, och som utmynna i likgiltighet. Vem som helst vet, att det offentliga uttalandet om en fråga, en ny bok eller en tilldragelse har föga att skaffa med det, som man i själva verket tänker. Allting blir lika bra och lika dåligt, och blott det utländska har rang. Åter se vi här ett aristokratiskt drag, och åter se vi, hur lätt ett sådant förbleknar till en svaghet, som lämnar spelrum åt den lumpnaste egennytta och feghet. Denna ömsom klandervärda, ömsom världskloka och överlägsna tystnad måste mer än något annat göra oss svårförstådda inför yngre nationer, som ännu skriva på sin Atlantica.
Ingen missteckning kan vara grövre än den, vilken framställer svenskarna som skrytsamma pratmakare. Storordiga chauvinister bullra visserligen också i Sverige, men icke bland de andligen framskjutna, som hos många andra folk, utan bland nollorna. Vill du höra en riktigt urmodig patriotisk gaskonad, res då till de stora kulturlanden! Till och med bland storhetstidens flygande fanor kännetecknas svenskarna av en viss
