tillbakadragen och blyg tystlåtenhet. Den trycker sin stämpel på vårt liv och våra nationella fester, som sakna poetisk djärvhet och anordnas för ämbetsmannamässigt och fantasilöst och förfela därigenom sin verkan. Vi äro för blyga för att någon bland oss skulle våga uppträda med handlingar eller förslag, vilka kunde uppfattas som ett personligt jagande efter uppmärksamhet. Därför blir allt för torrt och formelt. När Hugo jordades, stod om natten hans kista under den napoleonska triumfbågen, omgiven av brinnande fyrfat. Vi däremot vågade nyligen icke ens resa en grift i Djursholms skogsdungar eller i vår stad åt en av våra avsomnade diktare. Vilken svårighet hade det varit att insamla hundra tusen kronor och bygga hans mausoleum under lindarna i Humlegården! Varför gjorde vi det icke! Därför att vi voro för blyga. Samma skygghet breder sig över vår politik och våra reformer. Vår modernitetsiver låter ingen känsla binda oss vid det gamla och hävdvunna, men vi hållas tillbaka av vår skygghet, stundom också av vår erfarenhet och skepsis, och det sammanhänger rent av med vår tillmötesgående hövlighet att vi ej gärna slå av varandra huvudet i onödan samt att reformernas man alltid först framträder i elfte timmen. Så har det varit från Engelbrekts dagar allt intill nu, och denna långsamhet, som rymt så mycken plikttrohet och heder, men även självviskhet och gladlynt lojhet, är konservativ blott till skenet.
Icke heller äro svenskarna konungskt sinnade. De fasthålla vid ett monarkiskt statsskick, emedan
