unionsform kunnat förebygga, skall hon säkert medgiva, att två folk, de många förflugna orden till trots, sällan mött varandra i en fejd med så mycken inre aktning och så pass ren sköld. Svenskarnas aristokratiska sinnelag har icke såsom norrmännens sammanfallit med tidens demokratiska, men detta är tillfälligt och får icke tydas som ett varsel om slocknande livskraft. Sverige har haft sitt tyska skede och sitt franska, men det halvt amerikanska, som under århundradets senare hälft gått över världen, kan i ett så motsatt lynne som det svenska endast alstra en tistelskörd.
Den långa freden har förvandlat de krigiska svenskarna till köpmän med välståndet till mål. Välstånd, det är borgerlig epikureism. Tidningarna utvecklas mer och mer till affärsföretag, som spekulera i politiska konjunkturer. De beryktade riddarhustalen, som i sin retoriska ståt alltid buros av den svenska kärleken till det storslagna och upphöjda, ha tystnat. Adeln har blivit en borgarklass, hos vilken lyxen icke längre medför någon trängtan till intellektuella förströelser. Sverige har hemfallit åt en materialism, som, blottad på allt idéinnehåll och på varje annan känsla än egennyttan, undergrävt vår auktoritet och vår sista återstod av självkänsla. Det blir för en sådan tid ett livsvillkor att arbeta på nationalkaraktärens och den fäderneärvda odlingens förfall. Materialismen söker hos de latinska folken en motvikt i det sköna, hos de germanska och anglosachsiska i fromleri. Också se vi, att i Amerika penningemarknadens hänsynslösaste hövdingar oftast äro
