pietister. Varken krig, envälde eller frihetstidens subsidier ha vågat ett sådant anlopp mot vårt lynne och våra kulturella traditioner, som de senaste decenniernas förvärvstörst och fromleri. Sverige har förlorat sin blygsel inför framtiden, men det kommer en dag, då de kvarlämnade tidningspackorna brytas och historien sitter till doms, och då skall tilläventyrs en eller annan av mina herrars sonsöner icke finna någon avsevärd grund att påpeka släktskapen.
Sedan hedenhös voro svenskarna böjda för religiositet, om också reformationen hos dem liksom hos deras stamförvanter närmast var av sedlig och politisk natur. De i Sveriges hävder mest framskjutna religiösa personligheterna, såsom Birgitta, bröderna Petri och Svedenborg, bära dock alla det svenska draget av måttfulla kulturmänniskor, och de inkomna råa bildstormarna jagades ur landet. En Knox eller en Calvin skulle med sin mörka fanatism icke ha vunnit svenskarna. Det moderna fromleriet får därför ej till alla delar jämställas med »den oskrymtade gudsfruktan» hos våra fäder, som gärna såg ett filosofiskt arbete vid sidan av bibeln eller vilken i fall av verkligt bigotteri, såsom bland de olyckliga krigsfångarna i Ryssland, åtminstone icke valde en alltför avlägsen ståndpunkt från den allmänna bildningsgrad, vartill fäderneslandet då hunnit. Även minnas vi den ovilja och stränghet, med vilken Karl XI och hans frejdade son från första stunden mötte den pietistiska rörelsen, och den senare var mot slutet av sitt växlingsrika liv på god väg att
