Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs
29
KARL XII OCH DET TRAGISKA

hjälte i följd av livets lag dö i olycka. En belönad hjälte, det är en neutraliserad kraft, ett oting, ett ingenting. Hans ansikte förskönas icke av stolt burna oförrätter och han blir människorna likgiltig. En hjälte, som ligger utarmad, övergiven och dräpt, först honom vill jag kalla en sann hjälte inför både fiende och vän. Hos Tegnér förblev Karl XII alltid först och sist den frimodige ynglingen från Narva, men Geijer fördjupade hela hans betydelse. Utan att kanske själv besinna det, räddade han Karl XII åt framtiden genom att inviga honom åt tragiken.

Ännu tedde sig hans gestalt dock för plastisk och fullkomlig för den rätta tragiken. Då kom Fryxell med sin rannsakning. Han kunde icke, han borde icke fria, och med skärpt röst uppläste han domen i folkets namn, men kanske anade han icke att det endast var en avrättning in contumaciam, vilken just riktade den anklagde med den skenbara eller verkliga blandning av gott och ont, som är den nödiga grundvalen för en tragisk karaktär. Om också folkfantasien icke ännu hunnit att förstå omgestaltningen, har dock denna ingalunda gjort Karl XII mindre utan tvärtom större. I vissa huvuddrag är och förblir han alltjämt densamme, och den tillkomna förändringen består väsentligast däri, att han blivit tragisk. Medan — för att hämta jämförelser från vår konungalängd — Gustav Vasa är uteslutande episk, fick Erik XIV länge gälla som vår historias självskrivne representant för det tragiska. Efter hand har dock hävdateckningen avklätt honom hans