Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/36

32

TANKAR OCH TECKNINGAR

brukar man tycka sig obeskrivligt fyndig då man för hundrade gången liknar Karl XII vid Don Quixote, men det funnes ett annat långt säkrare sätt att göra honom löjlig. Det vore att låta honom uppträda i en opera. En sjungande Karl XII det är den rätta parodien och för var gång han sjungande öppnade munnen, skulle publiken ligga fyrdubbel av skratt. Vare sig Karl XII uppträdde som tenor, bariton eller bas vore han lika skoningslöst förlorad. På sin höjd skulle han med räddat allvar kunnat uppträda som talande deus ex machina i en operett, där Grothusen och turkarna skötte musiken. Tragiken i Karl XII : s personlighet och öde är nämligen mindre romantisk än antik och icke musikalisk utan skulptural. Den nutida hävdateckningen har visserligen flyttat tragiken ända i hans eget sinnes sammanfogning och därmed också förhöjt och förstorat den, men vi få vakta oss att låta honom lämna några lyriska eller psykologiska bekännelser. Den inre tragiken är hos honom för litet medveten att kallas romantisk. Vi känna långt mer om den än han själv. Hans hår grånar, han ligger sömnlös om natten, han överraskas försjunken i djupaste förtvivlan, men denna förtvivlan, bräddad med harm och blygsel och omättad trängtan efter kämpaära, har intet inåtvänt öga. Hon stirrar hela tiden utåt efter nya möjligheter alldeles sådan som hon satt på klipporna vid Termopyle. Toner kunna därför icke tolka Karl XII och endast undantagsvis kan anlitandet av ett romantiskt medel underlätta vår egen mottaglighet, när det gäller att uppfatta hans