en nationalhjälte, som även däri skiljer sig från andra, att han icke är blott och bart en saga, utan en verklighet från i går. Det bästa sättet att förstå Karl XII är att hata honom och gå honom in på livet för att sticka ned honom... Efter några veckor rider du bland han drabanter! Sällan har folkfantasien besuttit en vackrare bild av en hjälte, än den segrande nygling, som drager ut mot moskoviten, och som snart sagt vart bondbarn i vårt land skall känna igen på det eländigaste träsnitt. Sällan har dock ett tragiskt öde så obarmhärtigt handskats med den trotsande och prövat att med hjälplöshet och armod slunga honom så djupt ned, ända mot det löjliga. Han älskar rättvisa, han älskar frimodighet och föraktar ränker och köpenskap, men allt det sam han mest avskyr tassar beständigt i hans spår som en hungrig ulv. Han stiger som en flamma, men mörkret kastar sig över honom och kramar honom från alla sidor ända till dess ingen längre kan urskilja om det är lågan eller skuggan, som för hans svärd. Hans folks och hans egna rättskrav tappa varandras händer och rusa mot varandra med stela ögon, och han dör en mörk natt liksom en förolyckad och från ljusets boningar utstött gudomlighet.
Också hans död har mött dramatiska betänkligheter, emedan man helst skulle ha önskat sig ett trovärdigt historiskt signalement på någon teaterbov, som kunde ses från raderna i det spännande ögonblick, då han fyrar av skottet. Detta kan dock endast bero på ett underkänande av vad verkligheten här redan hade att bjuda.
