det ena yrket eller det andra kan ändra inbillningens grundväsen.
Emellertid är det just om förhållandet mellan inbillningen och dessa stelnade bilder som jag i dag vill orda. Det synes mig att det mesta, som skrives i detta ämne, uttalas från åskådarens och granskarens ståndpunkt och blott föga från själva den danande inbillningsmänniskans.
Du har skickat mig ett stålstick efter den stora målningen »Dödsriket», vilken där borta i staden vid Seinen i så hög grad väckt din beundran. Halva tavlan utfylles av den strålflod, i vilken Kristus nedstiger till skuggorna, och hållande sig fast vid hans kläder söka de vägen tillbaka upp mot livet. Hans rödkindade ansikte har lika litet något av michelagniolisk imperator som av andeväsen, och man känner, att denna figur icke är en inbillningsskapelse. Vad som icke uppstår ur inbillning, går icke heller till inbillning. Hela min uppmärksamhet samlar sig kring tavlans andra hälft, där de drastiskt målade härskarorna av döda med stela ögon och vidöppna munnar sökande tränga sig mot ljuset som fiskarna i ett akvarium mot glasrutan. Vilken oförgätlig syn av dödens hela hjälplöshet och elände! De dödas vanmäktiga trängtan mot livets ljus är tavlans kärna av inbillning, men just därigenom, att konstnären med dunder och brak samtidigt låter denna längtan tillfredsställas, bryter han tragikens udd och sviker sin egen inbillning. Tavlans ena hälft med sin kristusfigur neutraliserar den andra, liksom »ett gott slut» skulle utplåna intrycket av ett sorgespel.
