målningen till alla delar är ett logiskt resultat av hans inbillning. Den kan äga stämningsögonblickets tanklöshet, den kan vara påverkad av en dikt; men hade den varit ett äktfött barn av personlig inbillning, torde vi ha fått söka upphovsmannen i en munk eller en präst eller över huvud taget bland verkligt troende, inom vilkas inbillning lärans bokstav är brusande liv. Skulle icke din väns målning ha fått ett helt annat djup av filosofiskt allvar, skulle icke hans färger ha flödat än bredare, om han varit naturalist gent emot sin egen inbillning, om han låtit de döda, oförmögna och längtande, från botten av en hålväg stirra upp mot en otillgänglig bergås, där livet skred fram ovan deras huvud, medan de endast hörde de svängande klockorna och ungdomens lekar? Han hade kunnat försinnliga livet med ett enda människopar, en man och en kvinna, med en vilsekommen fjäril eller fågel, en över avgrunden lutad rosenbuske, en strimma av grönska och morgonsol.
Låt oss emellertid icke dröja vid detta enstaka fall. Det finns en inbillningens naturalism och logik, en verklighetstrohet mot egna föreställningar, som ingen kränker ostraffat, om också samtiden är för karaktärslös att märka det. Inbillningen är en lika omedgörlig logiker som tanken, men hennes proposition är sinnebilden. Den ringaktning, varmed redan Sokrates begycklade »estetiska» skapelser, skall fortleva så länge diktare och konstnärer icke tillägna sig den andens hållning och rykt, vilken förbjuder människan att säga annat
