är poeten Ignotus. Det är ingen poet för dig, min gamle hedersvän. Du vet, hur högt jag skattar dig, men någon inbillningsmänniska är du icke. Du är en mästare i franska. Du har sinne för formen, för medlet. Därför tjusas du också mest av det påtagliga och formella. För en dikt, som vill överföra inbillningskraft, har du ingen mottaglighet. De många genvägar, som den öppnar utan sirligt präntade vägvisartavlor, upptäcker du icke. Du ser blott dunkla snår. Litteraturen intresserar dig mer för språkets skull än för innehållets. Språket är för dig ej nyckeln utan själva tempelcellan. Poetens rimflätning, stavning, interpunktering, målarens penselföring, pianistens taktfasthet och säkra anslag — allt detta är för människor med ditt lynne det väsentligaste. De knuffas i konsertsalen för att höra virtuosen, ehuru de bjudna styckenas innehåll av inbillning och känsla är vida åtkomligare vid ett mindre konstlärt föredrag hemma i en skymningsstund och av en hand, som ej lockar uppmärksamheten från detta innehåll till utförandets bravur. Dessa människor veta, hur allt skall utföras, men ingenting om hur det skall njutas. Paris är deras självskrivna Kanaan, liksom ditt, och de känna ingenting om poeten Ignotus.
Du är road av teatern, ty du behöver ett konkret åskådningsmaterial. Teatern är dock ingalunda de stora diktarnas rätta forum. Deras dramer äro skrivna för den tysta kammaren, och på scenen drunkna de djupast kända och tänkta replikerna i handlingens buller Vad som i en
