berättelse eller lyrisk dikt kan bli överväldigande allvar, stöter inbillningen från scenen, där allt förvandlas till kulisser, till gestikulerande och rytande och till noga beräknade knalleffekter. Teaterstycket är av alla diktens skapelser den mest konstruktiva, och det bestående i Hamlet är ej det dramatiska utan det lyriska. Också är det ett förtroendeväckande drag hos svenskarna, att de sakna dramatik. Teatern tillhör skådespelaren. Han är scenens diktare och publiken är i sin goda rätt, när hon lägger alla sina blommor för hans fot och i den stunden glömmer författaren. Inbillningen förlorar emellertid sin kraft i samma stund hon förverkligas, och skådespelaren har som konstnär den svåra ställningen, att han kommer verkligheten både för nära och för fjärran, att ett helt intryck någonsin skulle kunna åvägabringas.
Poeten Ignotus skrev icke för teatern. Lyriken, den spekulativa filosofien och historieskrivningen voro för honom det yppersta. Däremot skrev han många dramatiska dikter. Om han hade läst Ibsens dramer, korrekt byggda som propositioner i Evklides, skulle de icke ha bedårat honom. Och låt oss nu gå vidare! Hade han blivit spord om Heine, skulle han ha svarat med att fatta saxen och klippa itu ett papper och säga: På det sättet delar jag honom i två hälfter. Den ena hälften är Buch der Lieder och skicklighet och attityder. Den hälften är också därför den populäraste. Den andra hälften är hans kvickhet, och den beundrar jag. — Dock vet jag icke med visshet, om poeten Ignotus någonsin läst Heine. Jag förstår. Du tror
