skrynkligt, och han talade besvärat och sökande. Lika litet som du har jag läst en rad av honom, men jag vet, att han var en inbillningsnaturalist. Kanske är allt, som han skrivit, redan aska i ugnen, redan utslätat som en teckning i sanden. Eller i vilket gammalt herrgårdsarkiv, i vilket slott, vilket riksbibliotek ligga de glömda och gulnade blad, som bära hans skrift? Vem skall finna dem, och vem skall förstå dem? Säkert skulle jag icke själv kunna följa honom. Säkert skulle jag likgiltigt vända mig till annat och hans rader synas mig underliga och skumma. Det behövs blott, att någon är djupare begåvad än du själv, och det skall vara dig svårt att fatta honom. Det behövs blott, att en ensam människa är oändligt mycket djupare begåvad än alla hennes övriga samtida — och ingen skall förstå henne.
Med vilka anspråksfulla krav på lättfattlighet skulle icke jag och du och alla de andra genomögna poeten Ignotus’ papper! Vetenskapen har tilltvungit sig rättigheten att av läsaren fordra eftertanke och insikter. Kant har lov att ligga svårförstådd. Men angående diktning och konst tilltror sig vilken lekman som helst att tvärsäkert kunna uttala riktigare omdömen än själva utövarna, som besitta ett livs erfarenhet. Om en vetenskaplig avhandling säger lekmannen ödmjukt: Den är för lärd för mig. Om ett konstverk säger han däremot: Jag förstår det ej, därför är det dåligt. — Den allmänna föreställningen, att vem som helst kan bedöma konst, vilar emellertid på det dunkla medvetandet att konsten står utom
