att filosofera, men icke medelst abstrakt tänkande utan genom att samvetsgrant lyssna till inbillningens logik.
— Det är en ny filosofi som en gång skall få sitt system, brukade han säga, när han som en godmodigt spörjande och frågande Sokrates någon afton satt bland förtrogna vänner. — Konstens filosofi är ännu alldeles icke skriven. Mycket som framträtt under det namnet är stort och djupsinnigt, men betraktar frågan utifrån ur det abstrakta tänkandets synpunkt. Konstens filosofi det är läran om inbillningens logik.
— Nåväl, Ignotus, sporde honom vid ett sådant tillfälle en ung man, som satt vid hans vänstra sida, och räckte honom ett vitt papper och ett kol. — Jag vill här i trogen överensstämmelse med min inbillning teckna en bild av världsalltet. Vore icke en ålderstigen, grubblande kvinna den rätta sinnebilden?
— Antingen ser du en inbillningssyn och då kan du ej känna dig tveksam eller också ser du den icke, svarade poeten Ignotus med glittrande skälmaktighet i blicken och fattade själv kolet. Jag är en klen tecknare, men med hjälp av förklarande ord skall du måhända någorlunda förstå mig. Jag bekänner, att när min inbillning öppnar sitt fönster mot världsalltet, ser jag att börja med helt naturligt en rymd, men jag ser ingenting av din ålderstigna kvinna. Hon måste, så att säga, vara inbillning i överflyttad bemärkelse, en allegorisk tankekonstruktion. Skall du icke också sätta henne en fröpåse i handen för att beteckna ett enhetligt
