klättrade uppåt, men där han själv hopplöst blev stående i en fåra med rinnande sand, och bittert kallade han sig en obegåvad stackare.
När dock efter lång tvekan poeten Ignotus första gången begynte uppläsa sina dikter i ett stort och lysande sällskap av stadens mest begåvade män och kvinnor, brusto alla i ett skallande gapskratt, som icke ens deras undseende och medlidande förmådde mildra. De hade väntat sig en platonisk kärlek till riddare eller också till herdar och herdinnor. Kanhända också att det var åhörare från våra dagar, dina och mina bekanta, kanske till och med att du och jag voro med. I så fall hoppades åhörarna en lika platonisk kärlek till bondbassar eller också en historisk maskerad, där det snillrika egentligen skulle visa sig däri, att nutiden sade: fröken, jag är en skolyngling! — empiren däremot: mamsell, jag är en skolgosse! — rococcon : mademoiselle, je suis un ecolier! — och äldre tider: stolts jungfru, jag är en scholaris! — — Historiska stilar äro en kunskapssak och imponera därför på inbillningsfattiga människor samt roa genom skickligheten. Poeten Ignotus talade aldrig i historiska stilar. Hade åhörarna icke suttit på lur efter välbekanta rim och vändningar, skulle de ha märkt, att hans dikt hade eldslågans obestämda skönhet, att hans bilder voro en fatamorgana, en ljusreflex av jordiska verkligheter. En stark känsla eller en skarpsinnig tanke väger alltid mellan högtidligaste allvar och löje, och detta gav hans diktning natursanningens oro. Till råga på olyckan var han kontrollör och
