Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs
59
INBILLNINGENS LOGIK

mumlade jag. Fullmånen stod på himmelen och det viskade och suckade omkring mig. Jag ville gå vidare, men åter och åter måste jag vända och se tillbaka på tuvan. Måhända var min ingivelse en villa. Vem kan säga det? Jag vet blott att ofta, när jag går över våra kyrkogårdar och hör suset på de glömdas gravar, saktar jag min gång och tänker: Där vilar vår store diktare, som skulle kunnat vad vi med vårt firade konstsmide aldrig förmå. Där ligger poeten Ignotus!


*


Dikter och bilder kunna sällan eller aldrig väcka min tecknarelust. De äro en redan genomtänkt tanke, en torkad blomma, en steriliserad inbillningssyn. Endast musiken med sin obestämdhet har en outtömlig förmåga att skänka mig tankar och arbetslust. Dikter och bilder väcka hos mig ingen verklig kärlek, blott ett vemod och en tungsinthet, som jag icke förmår att tolka. Obegripligt är talesättet: att leva för konsten. Jag förstår skräddaren, om han säger: jag gör byxor för att leva; men jag förstår honom icke, om han säger: jag lever för att göra byxor. Ett medel, en färdighet — är det ett mål att leva för? Jag tecknar och tecknar med min tusch och min blyerts, därför att tecknandet är mitt surrogat för livet, är inbillningens säkerhetsventil. En förnimmelse av munter lättnad bemäktigar sig mig i utförandets ögonblick. Jag blir het och upprymd och hör ett brus som av kyrkklockor. Ibland kan